Det politiska landskapet har förändrats snabbt. På bara några år har vi gått från öppna hjärtan till en tävling i ”hårda tag”. Aron Etzler, partisekreterare, skriver om behovet av en inre kompass i en föränderlig tid.

När Anna Kinberg Batra valdes som ordförande för Moderaterna lovade hon att fullfölja traditionen av att hålla en tydlig gräns mot rasism och högerextrema partier. Det var ingen överraskning, hon hade alltid tillhört partiets liberala falang och var stolt över att ta fajten med de som ville ha mer hårda tag och inte drog sig för att peka ut invandrade som landets stora problem. Ändå är det just hon som kan gå till historien som den politiker som gav Sverigedemokraterna sitt stora genombrott. Kinberg Batra håller just nu på att hjälpa Sverigedemokraterna in i värmen. I januari kom Kinberg Batra med beskedet. Några veckor senare började Centerpartiet leka med samma idé, sedan var det Liberalernas tur.

Ingen av dem gillar SD. De gör det för något mycket billigare. Sedan valet har de borgerliga partierna ägnat all sin tid åt att fundera på hur de ska kunna fälla regeringen, men ändå slippa få ansvaret att regera. De vill skadeskjuta, sabotera och utpressa så att regeringen ska se svag ut och så att de ska kunna plocka bort varje uns av ekonomisk utjämning utan att någonsin behöva vinna en enda debatt om det. Men de är inte de enda som säljer ut sina principer i politiskt spel.

2014 gick Miljöpartiet till val på att utmana Sverigedemokraterna och stå för en human flyktingpolitik. Efter terrordådet i Stockholm inleddes snabbt en slags budgivning om vem som hade den hårdaste politiken mot terrorism. MP:s bud blev idén att fästa fotbojor på särskilt misstänkta. En briljant idé för att få uppmärksamhet och en plats vid förhandlingsbordet. Och rakt emot vad de flesta miljöpartister engagerat sig i partiet för. Det är inte för att de egentligen blivit klokare eller ändrat sina åsikter, utan för att få vara med i det politiska spelet och i mediekarusellen. 2014 ville Reinfeldt tävla i att ”öppna sina hjärtan” för flyktingar, medan Gustaf Fridolin rappade om att den hårda flyktingpolitiken var ”pinsam” och badade i en fontän med Fi. Det enda gemensamma mellan dessa ögonblick i Moderaternas och Miljöpartiets nutidshistoria är anpassningen till tidsandan.

När lockelsen att vara med i maktspel blir starkare än en inre kompass, när det politiska spelet skymmer sikten sker inte bara något sorgligt, utan något vi borde protestera emot. Vi förtjänar en demokrati som hjälper oss att lösa samhällets problem istället för eviga politiska spel. Vi förtjänar politiker som tar medborgare och väljare på allvar och står för någonting, inte väntar på bästa tillfälle att lura dem.

Jag tror på partier som vill någonting. Men det är väl just därför jag är vänsterpartist.

Aron Etzler